Zumba...

Jag var tillbaka på jobbet efter mötet i Lund och tog tag i min chef. Jag berättade för henne var jag hade varit och att om en månad kommer jag att vara sjukskriven en månad. Hon blev nog lika glad som jag...ja, inte över sjukskrivningen utan varför! Detta var fredagen den 30 april. Den 1 maj fyllde min man år och vi hade kalas. Dan efter, söndagen den 2 maj, började jag min förberedelse inför den 3 juni. Flytande kost i fyra veckor... Hur skulle detta gå? Med diabetes och allt. Jag berättade nu för alla vad som skulle hända. Alla på jobbet stöttade mig och för mig var det viktigt att de visste, ifall jag skulle vara otrevlig och på dåligt humör pga hunger. Jag hoppas inte jag var för odräglig under denna tiden för i så fall: FÖRLÅT :)

Nu började jakten på goda soppor, vilket skulle visa sig svårare än att hålla dieten. Jag tror nog att jag har provat alla på marknaden (Allevó vann). Nåväl, jag skakade mina soppor dagligen och fuskade bara en gång på de fyra veckorna (jag åt ett kokt ägg). Dagarna gick och det närmade sig den 3 juni...
Fortsättning följer...

Ikväll har jag varit på gymmet. Gjorde som vanligt - först ett cykelpass sedan gångbandet. Därefter var det dags för en timmes zumba! Himla roligt men gud var svårt det skall vara att få armar och ben att samarbeta... Det finns nog ingen koordination i denna osmidiga kropp. Men skam den som ger sig...Någon gång skall väl även det team-arbetet fungera :)
Imorgon är det dags för pilates. Provade detta för första gången förra veckan och det var helt klart nyttigt...Varför? Jo, träningsvärk!! Känns bra för då inbillar jag mig att det finns muskler långt där inne som fick arbeta och ge sig till känna...Nu är det slut på den långa dvalan dom har befunnit sig i :) Och en sak till; det var mycket roligt!

Barnen ville börja spela handboll och dom började med den träningen idag. Killträning mellan 17-18 och tjejträning mellan 18-19. Det kommer bli ett intressant pussel att få ihop de veckor Roffe jobbar kväll...Plus curlingen på tisdagarna (ingen pilates den veckan). Nåväl, det löser sig nog. Det gör allt till slut :)

Kram Anna-Karin