Detta inlägget kommer kanske inte bli så kul för er att läsa men jag skriver ändå...
Sommaren 2004 väntade jag Maximilian och det var inget ledsamt, tvärtom :) Det sorgsna var att både min mamma och pappa var svårt sjuka i cancer vid denna tidpunkt. Mamma fick sin diagnos redan 2000 men genomgick operation och behandling och blev "friskförklarad" men med tiden tog sjukdomen över och hoppet var ute... Min mamma var en väldigt förnuftig och saklig kvinna som ville att allt skulle vara planerat och klart när hon lämnade jordelivet och så blev det! Det "ända" min syster och jag hade att bestämma var vilken minneslund som askan skulle vila i.
Den 24 juli fyller min syster år och vi var då alla hos mamma på Hospice (detta underbara ställe :) TACK!) Vi åt tårta och mamma var med och pratade med oss alla; barn och barnbarn! På morgonen den 25 juli kommer telefonsamtalet och vi åkte dit. På förmiddagen är hennes kamp över...
Begravning den 2 augusti 2004 på Nya Kyrkogården vid lasarettet.
Till historen skall förtäljas att jag i mitten av juli 2004 var på lasarettet för kontroll och fick då veta, efter många undersökningar av alla överläkarna, att jag väntade tvillingar...igen! Vilken chock detta blev! Men det fanns annat som upptog mina tankar - mamma! så de väntande tvillingarna fick vänta...
Pappa hade också varit svårt sjuk i sin cancer, men undanhöll noga hur han mådde. Mamma och pappa var skilda och pappa levde med sin fru. Min pappa, sjömannen, var ofta på resande fot och ett av hans favoritställe var Turkiet och dit for han i juli 2004 för att "fira" att han var frisk (det var vad han sa till oss). Men vad händer där... Den 2 augusti ringer hans fru från Turkiet och berättar att pappa dött!! Jag fattade ingenting... vi hade ju precis begravt mamma - samma dag! Men tyvärr var det sant. Pappa dog samma dag som mamma begravdes! Ödet? Ja, det tror jag. Någon högre makt såg till att de fick vara tillsammans igen :)
Samma begravningbyrå igen och samma procedur. Nytt begravningsdatum! Den 11 augusti var det minnesgudtjänst för pappa på Nya Kyrkogården vid lasarettet. Pappas aska skulle senare spridas ute i havet. Jag hade permission från lasarettet för att vara med på begravningen, för dagen efter skulle jag genom kejsasnitt. Herregud vilken turbulent tid detta var. Hur orkar man? Jag vet inte! Men jag överlevde! Men en sak vet jag och det är att vår sjukvård är fantastisk. Jag fick all stöttning som bara fanns. Kurator och all annan personal var hela tiden tillgänglig för mig och jag låg kvar på BB i 8 dagar. Pappas fru kom upp en dag för att hälsa på och för att jag skulle skriva under papper på att pappas aska fick spridas till havs. Tydligen måste det godkännas av alla barnen. Jag sa att jag ville vara med när askan skulle spridas, men hon gjorde det utan att berätta för mig innan och jag fick veta det först i efterhand. Jag har inte pratat med hennes sen dess!
Tvillingarna då... Nja, det visade sig "bara" vara ett barn i magen, en gosse på 5060 gram! Vilken miss av lasarettet... Detta har resulterat i att jag har blivit en skröna på Helsingborgs lasarett, dom pratar fortfarande om mig och mina graviditeter. Eftersom dom andra barnen också var lite av ett rekord :)
På något underligt sätt går livet vidare och man tar sig igenom alla svårigheter. Även fast man tror man skall gå under...
Min mamma sa alltid: "Du får inte mer att bära än du klarar av"... Det stämmer! Jag vet!
Men nu stundar tre veckor med både glädje och sorg för mig och familjen...
På återseende!
Kram Anna-Karin
