Zumba...

Jag var tillbaka på jobbet efter mötet i Lund och tog tag i min chef. Jag berättade för henne var jag hade varit och att om en månad kommer jag att vara sjukskriven en månad. Hon blev nog lika glad som jag...ja, inte över sjukskrivningen utan varför! Detta var fredagen den 30 april. Den 1 maj fyllde min man år och vi hade kalas. Dan efter, söndagen den 2 maj, började jag min förberedelse inför den 3 juni. Flytande kost i fyra veckor... Hur skulle detta gå? Med diabetes och allt. Jag berättade nu för alla vad som skulle hända. Alla på jobbet stöttade mig och för mig var det viktigt att de visste, ifall jag skulle vara otrevlig och på dåligt humör pga hunger. Jag hoppas inte jag var för odräglig under denna tiden för i så fall: FÖRLÅT :)

Nu började jakten på goda soppor, vilket skulle visa sig svårare än att hålla dieten. Jag tror nog att jag har provat alla på marknaden (Allevó vann). Nåväl, jag skakade mina soppor dagligen och fuskade bara en gång på de fyra veckorna (jag åt ett kokt ägg). Dagarna gick och det närmade sig den 3 juni...
Fortsättning följer...

Ikväll har jag varit på gymmet. Gjorde som vanligt - först ett cykelpass sedan gångbandet. Därefter var det dags för en timmes zumba! Himla roligt men gud var svårt det skall vara att få armar och ben att samarbeta... Det finns nog ingen koordination i denna osmidiga kropp. Men skam den som ger sig...Någon gång skall väl även det team-arbetet fungera :)
Imorgon är det dags för pilates. Provade detta för första gången förra veckan och det var helt klart nyttigt...Varför? Jo, träningsvärk!! Känns bra för då inbillar jag mig att det finns muskler långt där inne som fick arbeta och ge sig till känna...Nu är det slut på den långa dvalan dom har befunnit sig i :) Och en sak till; det var mycket roligt!

Barnen ville börja spela handboll och dom började med den träningen idag. Killträning mellan 17-18 och tjejträning mellan 18-19. Det kommer bli ett intressant pussel att få ihop de veckor Roffe jobbar kväll...Plus curlingen på tisdagarna (ingen pilates den veckan). Nåväl, det löser sig nog. Det gör allt till slut :)

Kram Anna-Karin

Underbart väder idag!

Så hände plötsligt det jag väntat på. Telefonsamtalet med stort T! Det var tisdag kväll och Roffe jobbade kväll. Jag hade hämtat Maximilian på dagis och stod mitt i middagslagningen (som vanligt). Jag lyfte luren och en mycket trevlig tjej presenterade sig. Hon hette Sofia och var sjuksköterska på Aleris. Hon ville bjuda in mig till en gruppinformation redan på torsdag förmiddag. Jag tackade naturligtvis JA! Den kvällen blev en kväll fylld av funderingar och tankar. Jag satt uppe till Roffe kom hem från jobbet (vilket jag inte brukar när han jobbar kväll) för att berätta vad som var på gång. Jag vet egentligen vad han kände just då...
Torsdagen kom och jag begav mig till Lund. Jag visades in i ett rum där vi till slut var sju stycken personer; både kvinnor och män. Vi fick mycket information och vi fick se en film om vad som väntade oss (om vi ville). Efter den informationen fick vi träffa läkaren enskilt för att berätta om vi ville fortsätta vår resa... Jag svarde: JA! I min hand fick jag en lapp där det stod Välkommen den 3 juni kl. 07.00 till Kristiansstad lasarett. Ett nytt besök hos Sofia för en viktkoll och BMI (vill ni veta??? vikt=132,6 kg och BMI= 42,6 *hu*).
Fortsättning följer...

Idag har varit en helt underbar dag - vilket väder! Alexander har varit ute och lekt med en klasskompis och Desirée har varit hos en kompis i Vallåkra. Roffe, jag och Maximilian åkte in till Norra hamnen för att leka på den stora lekplatsen där och det var många som hade samma tanke. Maximilian lekte och åkte kana och tränade på utegymmet (bilder kommer på Facebook). Vi promenarede längs med vattnet och njöt av solen som värmde. Efter åkte vi hem och fikade tillsammans med Sven och Ingrid. Hoppas alla ni andra också har haft en skön söndag!

Kram Anna-Karin

Vad hände den 3 juni 2010...

Då började mitt nya liv. Det var en spännande dag men vägen dit hade varit lång. Egentligen började allt i februari 2008 då jag var hos min läkare för årlig uppföljning av min diabetets. Allt var inte dåligt men vikten gick upp och då ökade insulinmängden = ökad insulinmängd ökad vikt, osv...ja, ni fattar vart jag vill komma. Vad fanns det då för mig att göra? Egentligen bara en sak. Ok, då gör vi det! Sen började den långa väntan. Beslutet föll lite i glömska och ingen i min familj eller närhet visste vad jag bestämt mig för. Då och då kom ett brev "vi har inte glömt bort dig men kön är lång...". Så jag fortsatte att vänta!
Fortsättning följer...

Idag har jag varit på Zumba. Det är så roligt. Men gud vilken dålig koordination jag har mellan armar och ben. Tur det inte är så noga att man gör rätt utan viktigast att man har roligt :)

Kram Anna-Karin